S:ta Katarina av Alexandria, jungfru och martyr (25 november)

 

"Berättelsen om den heliga martyren Katarinas lidande" ("passio") hör till medeltidens vackraste litterära konstverk. Den berättar, att kejsar Maxentius, Konstantin den Stores motkejsare, kom till Alexandria i Egypten. För att gudarna skulle bistå honom i kampen mot Konstantin, offrade han 130 tjurar och befallde, att även folket skulle offra för samma ändamål, de rika en tjur, de fattiga åtminstone en duva.

Då trädde den strålande vackra egyptiska prinsessan Katarina fram. Kejsaren och alla närvarande blev bländade av hennes skönhet. Katarina förebrådde kejsaren, att han dyrkade falska avgudar och erbjöd sig att försvara den kristna sanningen mot vilken lärd man som helst. Maxentius tillkallade 50 filosofer, men Katarina överbevisade dem alla så att de inte kunde svara ett ord.

Detta upptände kejsarens vrede. Han dömde Katarina till döden och befallde att sätta henne i fängelse och låta henne dö av svält. Men en duva kom regelbundet genom gallerfönstret med mat till henne.

Kejsaren blev all mer tagen av hennes skönhet och erbjöd henne kejsarkronan, om hon ville bli hans. Detta trots att han var gift och hans maka var närvarande Katarina svarade: "Har du ingen skam i kroppen? Jag tillhör min himmelske Brudgum". Maxentius blev alldeles ursinnig och befallde att trasa sönder hennes vackra kropp med en tortyrmaskin med kugghjul med vassa taggar. Maskinen gick dock sönder och taggarna bröts av. Åskådarna började då ropa: "De kristnas Gud är den sanne Guden".

Nu fördes Katarina till avrättningsplatsen. Vägen dit var ett triumftåg. Allt folket följde med och Katarina bad högt för hela sitt egyptiska folk, rika och fattiga, friska och sjuka, för allas kroppsliga och andliga välfärd. Bönen avbröts genom bödelns svärdhugg, som delade hennes huvud från kroppen.

Strax efter hennes död tog änglarna hennes kropp och överförde henne till berget Sinai. Där byggdes det berömda Katarinaklostret, som alltjämt består, till hennes ära. Legenden blev översatt till nästan alla språk och många konstnärer hyllade den sköna och modiga prinsessan med tallösa tavlor och ikoner.

​

​