KYRKORUM

Det ”fullständiga, medvetna och aktiva deltagandet i liturgiska firanden, som krävs av själva liturgins natur” (Sacrosanctum Concilium, n.14), har satt igång förnyelsen som det andra Vatikankonciliet ville ha.

Konciliefäderna har satt i relief hur förnyelsen av liturgin antyder på en riktig och verklig förnyelse av kyrkorummet, utan vilket varje reform av riter, symboler och utrymmen förblir en död initiation. Denna nya ande träffar mitt i prick ett ord: ”Medvetna, aktiva och fruktbara deltagande i det eukaristiska mysteriet, av ett folk som går ständigt framåt i helighet” (Principer och normer för användningen av det Romerska Missalet, n.5).

Den liturgiska reformen har tänkt förnya tron firad i och av kyrkan genom att återlägga i centrum av varje firande Kristi påskmysterium (jfr Sacrosanctum Concilium).

Så säger faktiskt Hebréerbrevet: ”Då nu barnen är av kött och blod måste han (Kristus) på samma sätt bli människa, för att han genom sin död skulle göra dödens herre, djävulen, maktlös och befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv” (Heb 2:14-15).

Döden och rädslan den ingav har blivit förkrossad, tack vare Jesu Kristi död och Uppståndelse. Människan befriad från syndens slaveri och egoismen, kan med hjälp av Helige Anden, älska Gud och andra. Kristi Uppståndelse erbjuder alla syndernas förlåtelse och Helig Andens gåva. Därför, ju större är det medvetna deltagandet till påskmysterium, desto mer är erfarenhet av Kristi segrande över vår död och vår lidande. Liturgin är inte längre en yttre rit eller en plikt utan blir en historisk och reell erfarenhet av Gud som förvandlar livet.

Gemenskapen föds och församlingen framkommer som Kristi Kropp danad av många lemmar. Så skriver H. Roberto Bellarmino: ”Presidenten som huvudet, kroppens huvud. Guds Ord som munnen; Eukaristin som hjärtat av vilket Kyrkan närs och törstas; församlingen som Kristi Kropps armar och ben...” och vi skulle kunna tillägga, dopfunten som livmoder där de nya kyrkans barn kommer till ljuset.

Kupolen ovanför altaret är bilden av de öppna himlar, där Kristus har uppstigit och skall en dag återkomma. Kyrkan uttrycker på det sättet den eskatologiska väntan, även understruken av Kristus Pantocrator i mitten av den mysteriska kronan, Herrens härliga återkommande i den sista dagen, dagen som tecknar Jesu Kristi slutgiltiga segrande över det onda och döden. ”Maranathà! - Kom Herre Jesus!”, utbrister kyrkan. Byggnadens arkitektur och liturgins framhävda tecken är en hjälp, så att erfarenheten av Mysteriet kan uppfyllas: mötet med Gud och gemenskapen bland bröder.